19:09:05
Elsa Karlsson- min väg tillbaka, del 4
En grej som väldigt många sa till mig innan jag opererades var att jag inte ska stressa med all rehab, och låta allt ta den tid det tar. Jag vet att det verkligen är sjukt viktigt att komma ihåg. Jag saknar fotbollen så himla mycket, men det finns inget mer att göra än att låta träningen ta den tid det tar. Det suger, men det är ju lätt värt all tid sen när man äntligen är tillbaka.
Jag drömmer varje dag om att stå där på planen igen, att kunna spela med laget och bara göra det jag älskar över allt annat. Det är nog den längtan efter att få spela igen som gör att jag tränar min rehab och inte bara struntar i det. Den är den längtan som gör att jag cyklar varje dag, att jag gör alla utfallssteg, knäböj och bäckenlyft, hur tråkigt det än är. För motivationen är inte alltid på topp. Ibland vill jag bara skita i det, men då tänker jag alltid på den där känslan, att få springa där med bollen på planen igen och göra det bästa som finns.
Jag hörde nåt citat som va ”God gives his toughest battles to his strongest soldiers”. Nu kanske inte detta är det absolut svåraste som finns att gå igenom om man jämför med svåra sjukdomar osv. Men det ÄR jobbigt, och man måste va stark. Ni som varit med om det vet vad jag menar. Jag hade ingen aning om hur det skulle vara innan jag opererades, jag var bara säker på att jag SKA klara det. Jag vet att jag kommer vara sjukt stark mentalt när jag är tillbaka igen.
fortsättning följer...