21:18:57
Hannah Uhlán- Min väg tillbaks 2
Men tillslut var jag tvungen att gå in i mig själv och säga: Förvänta dig det värsta Hannah! Även fast du har fått så ”positiva” svar så ska jag ändå förvänta mig det värsta. För en dag kommer jag få ett ordentligt besked och då vill jag inte vara oförberedd och bryta ihop. Men här startade min utredning. Min sista sjukgymnast som sade att yttre ledbandet var uttänjt hjälpte mig igång med min rehab. Jag gjorde enkla övningar så som balans övningar och utstäckningar med knät. Efter en vecka redan kunde jag gå vidare och jag tog verkligen framsteg. Men när jag fick de andra rehab programmet så tog det stopp. Allting gjorde ont och jag kunde inte ta mig vidare. Vi bestämde tillsammans att jag skulle åka in till röntgen och titta. Redan här visste jag att de inte skulle hitta något och sedan fick jag träffa en väldigt otrevlig ortoped. Han var så otrevligt så jag ville seriöst bara slå honom. Han sa: varför sitter du här och är ledsen om detta hände för tre veckor sedan? Så ont kan det ju inte göra? Jag bröt ihop totalt och ortopeden gick ut från rummet och kvar var en praktikant. Praktikanden säger sedan: varför gråter du för? Gråter du bara för att du har fått en skena på ditt ben?
Kan tillägga här att de hade suttit på en stor skena på mitt ben så att knät skulle hålla sig stabilt men hela skenan satt helt fel och gjorde bara mer besvär än tidigare. Men när praktikanten sa detta, fick jag nog! Jag blev så arg så jag kokade och jag sa: Ni förstår ju inte att jag har ont och ni försöker inte ens hjälpa mig. Jag skulle aldrig komma hit och sitta här i tre timmar bara för att. Jag har extremt ont och jag behöver hjälp. Men här är ni bara otrevliga och försöker inte hjälpa era patienter.
Jag gick hem med min skena och jag var helt förstörd. Var så ledsen så att alla på bussen kom fram till mig och fråga om jag behövde hjälp. Hur kan man säga så som läkare. Men skam den som ger sig! Mamma ringde varje dag och inom en vecka hade jag fått en MR tid. Svaret från MR fick jag efter 1 vecka och det visade sig att mitt främre korsband var av. När doktorn berättade att mitt korsband var helt av så stannade min hjärna, min kropp och alla mina tankar upp. Det ända jag hade i mitt huvud var att jag skulle bli borta i 1 år från det jag älskar mest i hela mitt hjärta! Fotbollen..
Jag tackar verkligen mamma som var med den dagen, för sådant stöd jag behövde då var oerhört viktigt. Men... Som jag skrev tidigare så hade jag förväntat mig det värsta och var ändå inställd på detta besked. Men självklart kommer det oväntat. Men jag bröt inte ihop inne hos doktorn, jag tog det rätt bra ändå. Jag fick två alternativ: Antingen operera mig eller rehabilitera upp det. Men mitt val var självklart och det var att operera mig.
Mamma ringde varje dag och försökte skynda på operationstiden och tillslut fick jag en tid på läkargruppen i Örebro den 31 oktober 2013. Alltså ungefär 2 månader efter min skada skedde. Skam den som ger sig! Jag kan ge ett tips till er som blir drabbade. Ring varje dag och tjata.. Det gav verkligen resultat!! Stort tack till mina skoltränare som lindade mitt knä hårt och höll svullnaden nere så de kunde undersöka knät direkt och tack till min mamma som tjatade hål i huvudet på doktorerna! Detta gjorde att operation stod på schemat och snart är jag tillbaks på planen.
Fortsättning följer i morgon!