aclathletics.blogg.se

Något jag hade med mig under min resa var att jag inte gjorde denna skada med flit. Det var inte så att jag skadade mig med flit utan det bara hände.  Ett citat som beskriver det jag utgick ifrån var: ”Det kan ske idag, imorgon eller när som helst. Men det du aldrig ska glömma är att vad som än händer så har du allt i dina egna händer”.

Det är bara du som kan komma tillbaks till den du var innan. Det är bara du som kan prestera bra på träningen, det är du och ingenting annat. I denna situation får man vara väldigt egoistisk och vara väldigt självisk tycker jag. Man går igenom någonting stort och denna skada är som att få ett hårt slag i ansiktet. Men jag gav aldrig upp för det. Mina kompisar fanns alltid till som stöd, vissa mer än andra och de var här man såg vilka som var ens riktiga vänner. Jag brydde mig om mig själv och mina riktiga vänner som verkligen försökte få mig på bra humör när man hade sina sämre perioder.

Under min rehabs period hade jag väldigt svårt att prata om hur jag mådde. Jag ville inte prata om hur det gick på träningen, jag ville inte säga om jag mådde dåligt eller inte. Jag ville inte att andra skulle tycka att jag klagade och istället höll jag mycket inom mig.  (Vilket var både bra och dåligt) Jag kände mig ibland taskig som gav korta svar om hur jag mådde. Men samtidigt var det skönt för jag tryckte aldrig ner mig själv.

Under rehabperioden hade jag motgångar också. Som jag skrev i första inlägget. När det kommer framgångar så kommer det alltid motgångar. Vilket det gjorde en hel del. Jag ramlade i en trappa och landade med vikt knät och mitt knä hade mycket vätska vilket gjorde att jag fick träningsförbud i 3 veckor. Detta hindrade min rehabilitering. Men jag kände såhär: Nu när allt detta har hänt. Jag bryr mig inte längre om hur fort det går att komma tillbaks. Bara jag kommer tillbaks till fotbollsplanen helt hundra, inte tvekar på det jag ska göra och inte ha någon smärta i knät. Det var min stora prioritering och redan tidigt satte jag inga krav.

Du som läser detta och känner mig vet att jag har väldigt höga krav på mig själv! Men jag var som en helt annan person. Jag hade krav på träningen: Gör om, gör rätt!  Men inte att jag skulle göra vissa saker och köra tills jag får jätte ont. Minsta lilla smärta och jag klev av från rehab programmet.  Det är inte likt mig annars att kliva av från en träning eftersom jag är extremt envis trotts smärtor. Men det är bara gilla läget och ligga lågt. Skam den som ger sig! Det är bara att börja om och se glad ut! :D

Som ni kanske läser handlar mycket om tålamod. Men rehabiliteringen fortsatte och jag lyckas efter varje träning. Resultaten började bli bra. Mitt knä var inte kvar på nivå noll. Utan det var mer än 70 %. Jag fick börja springa på löpband, jag fick ta tyngre vikter på alla maskiner, jag stod i Smith maskinen och pumpade på med vikter och körde utfallsteg, jag började springa intervaller ute. Fotbollsliknade intervaller. Intervallerna körde jag inte längre på gymmet utan jag sprang hemma på gatorna där jag bor. Jag satte nya resultat och de nya målen uppnådes och tillslut sprang jag på fotbollsplanen och körde intervaller? Framsteg? Jaaa,  och nu är jag redan på fotbollsplanen men med joggingskor! Men tiden gick fort. Det går fortare än vad man tror.

Det är nära nu.. Väldigt nära! Jag fick börja springa med boll, jag fick skjuta! Wooow säger jag bara: Min första fotbollsträning och jag körde teknik, jag fick skjuta? Vad händer egentligen. Herregud vad jag ryser…..