01:29:02
Hannah Uhlán- Min väg tillbaks 5
Dagarna går och utvecklingen kommer. Jag fick börja vara med på passningsövningar sålänge jag inte blev trött och att risken inte blev att jag fastnade i gräset med foten. (som man ofta kan göra när kroppen börjar bli trött).
Jag kommer ihåg att jag hade så mycket energi i kroppen att jag sprang extra hela tiden efter varje träning och när jag var ledig körde jag intervaller. När körde man extra kontition annars? Haha, det gjorde jag aldrig! Men kan ni fatta.. Jag har inte rört en fotboll på 8 månader och när man väl får göra det så gör man allt. Man springer det där lilla extra, man kör även fast man är trött. Det var som om jag flög på moln och att energin aldrig tog slut. Men här är det dags att bromsa farten... Det går alldeles för fort! Man får sådan energi kick, så man kan aldrig sluta. Men denna kick är farlig och kan betyda skaderisk igen. Men när jag var trött klev jag av och bara detta var en stor prio som jag lyssnade på.
Jag fick bra resultat på testerna för knät och knät var inte längre 70 % utan det var 90 % och det återstår 10 % kvar. Men det är bara kämpa. Nu har jag klarat av 8 månder och det är bara att gå in i sig själv och försöka kämpa det sista. Gymmet var en plåga tillslut. Jag ville inte vara på gymmet utan jag ville vara ute på fotbollsplanen. Jag fick gå från 6 dagars rehabspass på gymmet till 2 dagar på gymmet och 2 st fotbollspass och ett löppass. Men jag kan säga: när man väl är på fotbollsplan så vill man inte gå till gymmet, man vill inte gå ut och löpa tillslut. Man skiter nästan i det för fotbollssuget är så lockande att det gör ont i hjärtat om man inte är på träningarna där lagkompisarna är. Men man MÅSTE! Det finns inga andra val..
Men tillslut står jag där efter 9 månader på fotbollsplan och känner mig hyffsad i form. Jag var sugen på att spela match. Jag hade ökat på träningsdosen på fotbollsplan och minskat passen på gymmet. Jag fick gå in i dueller och spela riktig fotboll på träningen. Vilket kändes så extremt skönt. MEN.. Jag var fortfarande lite rädd att gå in i dueller. Men jag såg framsteg efter varje träning. Första riktiga matchträningen gjorde jag min favorit fint!! ja ni kommer ihåg när jag skadade mig efter jag gjort den. Men jag KLARADE det! Jag vågar. Jag vågar ta framsteg, jag vågar utmana mig själv och det måste man göra. Varför ska någonting hindra mig att ta bort en fint jag verkligen älskar att göra. ALDRIG!!
Under resans gång fick jag lära mig att jobba mycket psykiskt eftersom denna skada tar väldigt psykiskt. T.ex. Om folk runt omkring dig frågar dig hur skadan gick till. Så kan du berätta hela historian. MEN... Avsluta aldrig med: Ja och sen smal det till... och där tog historian slut. Fortsätt berättelsen och säg: Nästa gång när jag gör denna fint och kommer i samma läge så ska jag göra si och så och passa dit.
Alltså förstår ni hur jag menar? Jag vet att jag från början berättade min histroia för dig som läser detta. Men det är för att jag har jobbat så mentalt att berätta det för folk. Men när man sitter i en situation och är rädd så ska man absolut fortsätta berättelsen som jag beskrev på slutet. Detta kommer man väldigt långt på och detta har gjort att jag vågar göra denna fint idag! Så ta med er detta. Fortsätt berättelsen för folk även fast det inte har med det att göra. Skit samma, det är för dig själv du fortsätter berättelsen eftersom du engång kommer komma tillbaks och då ska du absolut inte vara rädd.
Enligt mig: Är man fortfarande rädd för att gå in i situationer, så är man inte redo att spela match! Går man inte in hundra procent i en närkamp och tvekar så är skaderisken 99 % större än när du går in 100% i en närkamp.
Fortsättning följer..